Tips vintern 2020

Mer musik för den undergång som verkar krypa allt närmare.

Mark Harwood A Perfect Punctual Paradise Under My Own Name

Mark Harwood som driver Penultimate Press har tidigare släppt skivor under namnet Astor, samt ett par andra projekt i samarbete med andra. Detta är hans först under eget namn, typ. Två spår på drygt 30 minuter, fragmentarisk musik och ickemusik, röster, uppgivna skratt/gråt? Jag älskar det förstås, Graham Lambkin beskriver de bättre här:

”It’s a work that explores the sound of a mind collapsing under pressure, where lucidity is traded for mania, and eloquence reduced to a scattershot of primal rambling and abstract self-reflection. It’s man-as-animal, cowering in a cage, teeth exposed, as vulnerable as it is unpredictable. It’s the sad musings of a failed musician turned stand-up comic, left alone in his squalid flat to reflect on life’s undelivered promise with only the constant playback of his odd routines for distraction. It’s a palimpsest of derelict ideas and unloved skits, etched onto the tattered skin of Salmon Run and worn before an audience of no one. It’s a series of wrong turns and dead ends, a puzzle, a game, a confession, but above all else, A Perfect Punctual Paradise Under My Own Name is the greatest record Astor never made. – Graham Lambkin”

Daphne X Água Viva

Tsss Tapes fortsätter på samma spår som tidigare med två nya släpp. Daphne X har släppt lite grejer tidigare men ganska varierat sound. Här är det knastrigt och lite småskramligt, som det typ brukar låta på Tsss Tapes, bra skit.

Philip Sulidae Stein

Nytt med favoriten Philip Sulidae igen, hans utgivning är diger och varierad. Field recordings brukar vara en röd tråd i hans musik, och jag tror att så är fallet här med. Det låter dock som något från Tsss Tapes, vilket är en bra sak, skivan är en bra sak helt enkelt.

Broshuda Contemplative Figuration

Broshuda har släppt en gäng fina skivor, senaste är släppt på Soda Gong. Han går från klarhet till klarhet, från någon slags långsam dansmusik till än mer till stillsam musik. Sönderklippt musik som jag inte vet om det är samplat från annan eller hans egna grejer, spelar roll det är väldigt fint i alla fall. Ett plus att omslaget utgörs av en samling stenar.

Sarah Davachi Cantus, Descant

Ännu en skiva av Sarah Davachi, 80 minuter droneig orgelmusik. Nu även två spår med sång, lite åt Grouper-hållet. Utgivet på egna etiketten Late Music.

Ny liveskiva släpps också snart.

Märta Forsberg New Love Music

Nytt på Warm Winters Ltd ännu den svensk, den här gången Märta Forsberg från bland annat Hästköttskandalen med Ellen Arkbro, Maria W Horn och Kali Malone. Det här är Forsbergs andra soloskiva, en komposition för sine waves, zither och kör. Från början en installation för elektronik och LED-lampor, men det funkar utmärkt som skiva också. Mäktigt och sakralt, mycket vackert.

Sarah Hennies The Reinvention of Romance/Casts/Spectral Malsconcities

Tre nya skivor av Sarah Hennies, nåväl Casts är en återutgivning som först gavs ut 2014, då som nu på den fantastiska etiketten Astral Spirits Records som gett ut en massa experimentell musik, ofta med en liten jazzvibb men inte alltid. Sarah Hennies är ta mig fan alltid värd att lyssna på. Trummis men med ett väldigt brett sätt att uttrycka sig på. Fyra spår på dryga 50 minuter.

Senaste skivan är släppt på samma etikett, den består av ett 90 minuter långt spår för cello och slagverk.

Det är som alltid värt att lyssna på, noga eller inte men det tid, deep listening osv.

Spectral Masconcities är utgiven på New Worlds Records, typ spår på ca 30 minuter vardera. Musiken är uppdelad i sex delar där musikerna som spelar är medvetet ur synk. Tanken är att de efter ett tag ska börja spela fel och för att efter ett tag komma in rätt igen. Men tydligen var musikerna för bra att för att detta skulle ske. Det är i vilket fall en ljuvlig skiva, kanske något stökigare än de två andra nya skivorna. Hennies är en av de där varje släpp är värt din tid.

Kollar även in hennes nya duo-skiva på Hasana Editions.

Här är en intervju med henne i New York Times.

Judith Hamann Music for Cello and Humming/Shaking Studies/Peaks

En annan ny favorit är cellisten Judith Hamann, som har varit iblandad i en mängskivor och har spelat med bland andra Sarah Hennies, Yvette Janine Jackson, Alvin Lucier, Tashi Wada, och La Monte Young, nu släpper hon plötsligt tre soloskivor. Den första är släppt på Black Truffle, som ju har har ett alldeles vansinnigt år. Den skivan är lite annorlunda än vanligtvis, cellon är med på ett hörn här också, men även field recordings av andra instrument, röster och alldagliga ljud. Riktigt fin.

De två andra skivorna är släppta på Blank Forms, där bland annat Sarah Hennies och Anthony Pateras dyker upp på ett hörn. Musiken skulle mycket väl kunna vara släppt på Another Timbre eller Wandelweisser. Det är minimalistisk och vackert som fan.

Ser precis innan publicering att hon faktiskt nu släppt en ny skiva på just Another Timbre.

MIKI YUI Aperio!

Nytt med Miki Yui på Hallow Ground, som nyligen också släppte en av Siavash Aminis bästa på länge. Yui har jag följt under många år. Hon var bland annat tillsammans med konstnären och musiker Rolf Julius fram till hans död. De gör och gjorde så kallad small music. Och hon har fortsatt göra vacker och anspråkslös musik sedan dess, den senaste är lika fin som man hade kunnat hoppas.

Hennes skiva Oscilla från 2005 är alldeles nyligen upplagd på hennes bandcamp, även debuten Small Sounds finns där. Rekommenderas varmt.

Tomoko Sauvage Fischgeist

Tomoko Sauvage är en annan favorit, det här är väl typ hennes tredje skiva. Jag såg henne live för något år sedan, spelandes med vattendroppar och skålar med vatten, med specialtillverkade mikrofoner. Förra skivan var inspelad på liknande sätt. Senaste skivan är inspelad i en gammal vattentank, vattenskålarna, mikrofonerna och egentillverkade syntar är också med. Resultatet, med ekot som går musiken lite mindre stillsam och påminner ibland som Akio Suzuki, vilket är en väldigt bra sak.

Släppt på Bohemian Drips.

Kollar gärna in nyutgivna Zeitstudie och Gi n g a med Aki Onda.

Kai Althoff Aber mich macht’s traurig

Kai Althoff är bildkonstnär och musiker, och har varit inbland ett par olika musikprojekt tidigare. Den senaste skivan är inspelad mellan 2016-2019 och låter ibland som Loren Connor, ibland som Henning Christiansen blandat med Maher Shalal Hash Bash. Alltså alldeles underbart.

Antonina Nowacka Lamunan

Nytt på polska Mondoj. Antonina Nowacka är en ny bekantskap. Under en sex månaders lång resa i Indonesien, där. hon var för att studera traditionell musik, brukade on besöka en grotta där hon brukade sitta och sjunga. När hon kom tillbaka till Polen spelade hon in en skiva i fortet Modlin i Warszawa. Vackert.

Vilde&Inga ‎How Forests Think

Den skivan är så jävla bra, lite som Judith Hamann, Sarah Hennies, Another Timbre och Elsewhere, fast norsk och utgivet på Sofa Music.

Det här är den norska duons tredje skivan och den första jag hört. 15 spår på drygt 82 minuter. Fiol och dubbelbas är deras instrument, field recordings och viss elektronisk assistans av en Benjamin Maumus. Alldeles förtjusande skiva må jag säga.

Erik K Skodvin Anbessa

Norrmannen Erik K Skodvin och hans Miasmah har jag följt sedan debuten med Deaf Center. Senaste soloskivan är ett soundtrack till en film som jag inte har sett, hans första solosoundtrack tydligen. Filmen utspelar sig Etiopien och soundtracket är delvis inspelad där, men field recordings från Etiopien. Drygt 24 långt och väldigt fint.

FPBJPC Jubilee

Världens bästa Recital Program är igång igen. FPBJPC är ett konstkollektiv som består av Jonathan Gean, Michael Pollard, Ben Schumacher, Peter Friel. Jag har stött på några av deras namn förut. Det här är en slags samling av en inkomplett bild av deras gemensamma undersökande av att umgås. Bland annat en slags cover på en Interpol-låt, underbart och några ord av favoriten Derek Baron här:

”Everything in FPBJPC’s oeuvre requires you to tilt your head to adjust where the glare obscures the picture. Or there’s no glare, but we’re accustomed to thinking there ought to be one. I was in the audience for the 2019 Recital Earth Day Gala concert, and during FPBJPC’s set someone in the audience muttered to me, “perfect music.” At the Interpol concert, I was also in the audience. I didn’t know the words and didn’t feel like crowdsurfing, but I was very happy to be there. This music helps me remember how to learn how to love. Maybe in the last seventy years or so the loveless mistrust of fucks given has become the cruel, background fuck whose givenness is a given. FPBJPC invites us to relieve ourselves of that cruelty and, thereby, invites us back into love. Perfect music.”

-Derek Baron, Sept. 2020

Philip Corner Through Mysterious Barricades with George Maciunas

Philip Corner Chord / Gong! (with Carles Santos)

Två nya skivor av Philip Corner, en på Recital Program och en på Unseen Worlds. Den ena inspelad 1978 tillsammans med Carles Santos. Två långa spår för fyrhänt piano. Samt en skiva med nyinspelat och gammalt material, mer fluxuskalabalik på den.

Här är en ny fin intervju på Tone Glow med Corner, där han verkar förundrad över att någon överhuvudtaget bryr som vad han håller på med. Underbar musik som alltid.

De Ponti / Moretti Sinclasi

Dinzu Artefacts som är ännu en av de där små etiketterna som bara släpper intressant musik. Den här duon är en ny bekantskap för mig. Ett myller av ljud och oljud, typiskt för Dinzu Artefacts och Tsss Tapes, på ett bra sätt. Rekommenderas varmt.

”Mixer, Moog MF-101, Prepared Speaker and Zither, Slide Whistle, Cheap DIY Synth by Stefano De Ponti 

Bells, Cymbals, Drums, Gong, Polystyrene, Slide Whistle, Stones, Suspended Woods by Elia Moretti 

SALGO (nello spazio, fuori del tempo) a poem by Dino Campana 
Performed by Vojtěch Bárta” 

Mikensky/Sysoev fFx_alx

Ännu en duo som jag inte hade koll på tidigare, och också på Dinzu Artefacts. Elektronik och röst, klonk och plonk och fint som alltid när det handlar om Dinzu Artefacts.

Hösttips 2020

 

 

Musik istället för att tappa det fullständigt.

Henning Christiansen SAVE THE NATURE – USE FLUXUS, The Box parking lot, Los Angeles/Op. 41 BADET / Kom Frem For Satan / Min Døde Hest / Op​.​72 Bondeføreren Knud Lavard/Op​.​201 L´ESSERE UMANO ERRABANDO LA VOCA ERRABANDO

Penultimate Press leverar ett flertal kulturskatter, nya såväl som gamla, även om det mesta är nytt för de flesta. Henning Christiansen-arkivet, som bland annat Penultimate Press Mark Harwood, har hand om. Är en otrolig kulturskatt med denna gamla fluxuskonstnär.

Det läggs kontinuerligt upp skivor på bandcamp, och det kommer allt fler fysiska släpp också. Nu senast, tre skivor på raken. Den första, Save the Nature…, är från ett sex timmar långt live-event från 2019, på en parkeringsplats i Los Angeles vid The BOX gallery. Skivan består av fyra spår på ca 20 minuter vardera.

En av de medverkande är Hennings och Ursula Reuter Christiansens son Thorbjørn Reuter Christiansen, som bland annat blandar inspelad musik och röst av Hans med egna ljud. Mark Harwood själv framför en musikalisk protest, med field recordings från de senaste protesterna Chile, eld, rytm och kaos. Även Paul McCarthty och hans dotter Mara medverkar (hon är även den som driver BOX gallery). Även konstnären Bjørn Nørgaard medverkar på ett spår där han läser texter om hur rutten kapitalismen är, och Mai Dengsøe Hanse spela på orgel.

Den andra skivan består av fyra stycken inspelade mellan 1967-1972. Första spåret Op. 41 Badet, där Charlotte Strandgaard läser upp sin dikt, Badet, i ett badkar. Henning spelar melodica till ljudet av plaskande. Sen förekommer även ett soundtrack till en skolpjäs, soundtracket till offrandet av en häst, (ett performance av Bjørn Nørgaard), och en låt med den ljuvliga titeln Kom Frem For Satan.

Sista skivan Op.201… är ett 35 minuter långt spår och är inspelat 1991. Det är ett verk för kör och sjungs av Henning, Ursula och ett par italienska vänner. Stycket kom till genom att de diskuterade likheterna med att bo på en ön, Møn (där Emile Bojesen bodde granne med Henning), italienarna kom från Sicilien).

Röster, ljudet av vågor, vindinstrument och pvc-rör. De låter lite som full sjömän, väldigt fint.

De fysiska skivorna finns att beställa på Penultimate Press

 

Komare The Sense Of Hearing 

Nästa skiva är också släppt på Penultimate Press. En duo bestående av engelsmännen Dominic Goodman och Peter Blundell. Tillammans med Clive Phillips har de bandet Mosquitoes. De låter som en avlägsen släkting till This Heat. Komare uppstod på grund av att Clive ibland inte hade tid att vara i replokalen, och då bildade de andra två ett mer elektroniskt band. Båda banden låter dock underbart sönderfallande och fragmentariska, en mörk smådubbig kusin till The Shadow Ring.

 

Still House Plants Fast Edit

Blank Forms släpper tillsammans med Bison Records Still House Plants andra skiva. Tre konststudenter från The Glasgow School of Art, Finlay Clark, David Kennedy, och Jessica Hickie-Kallenbach. De låter som det dekonstruerat Orange Juice, med inslag av Crescent och Dirty Projectors. Att den haft en sex månaders residens Cafe Oto hörs också. Underart och skevt.

 

Moniek Darge Bratschebraut

Nick Hamilton har dragit igång en etikett som heter Horn of Plenty, och Penultimate Press verkar hjälpa till med distributionen. Ett av släppen är en ny skiva med belgiska Moniek Darge, fyra nya spår inspelade under samma tid som Sounds of Sacred Places. 

Här kan man även köpa en samling från deras Logos Foundation. Hon är som alltid fantastisk.

Har nämnt det förut, men kolla in den här nya intervjun med Moniek.

Penultimate Press · Moniek Darge – Bratschebraut (excerpts)

 

Sean McCann, Matthew Sullivan, Alex Twomey Saturday Night

Mer fluxuxaktig musik och konst. Sean McCann och hans fantastiska Recital Program.

Det finns ett par etiketter som alltid leverar, Black Truffle och Recital är två av dem. Gammal musik ny musik, spelar ingen roll. Aldrig förutsägbart eller konformt, alltid intressant och avigt. Senaste är en skiva med Sean själv, samt Matthew Sullivan och Alex Twomey, som han har släppt ett par fina skivor med förut. Den här räknas dock som den första riktiga skivan, jag tror de andra är typ live.

Fyra spår, första är ett 20 minuter långt och ganska stillsamt pianostycke med cello.

Resten av skivan blandar fluxus-skrammel och non-music. Fint som fan.

 

Aki Onda Nam June’s Spirit Was Speaking To Me 

Ännu ett släpp på Recital Program denna gång en hyllning av Nam June Paik från Aki Onda. 2010 bodde Aki Onda under fyra dagar på Nam June Paik Art Center i Sydkorea. Inspelad på en portabel inspelningsbar radio under ett par år. Ganska bryska oljud blandas med intervjuer med Nam Jun Paik. Fint.

 

Derek Baron Curtain/Fourteen Latches of Heaven and Earth

En av mina absoluta favoritmusiker Derek Baron, som driver etiketten Reading Group, släppte nyligen nyss en skiva på Recital Program.

De har ju släppt skivor där förut, men detta är deras första soloskiva där. Två spår, det första ett 20 minuters långt kammarmusik-stycke för flöjt, gitarr, violin, keyboard och bas-klarinett. Väldigt vackert, andra stycket är ett 15 minuter långt kollage med field recordings. En av mina favoritskivor i år.

Ett par veckor efter den här, så släppte Café Oto via sin etikett Takuroku ännu en skiva av Derek Baron. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag tycker som mycket om med Derek Barons musik, men det är i alla fall perfekt för var jag råkar befinna mig i livet, vad gäller estetisk uppskattning, vad det nu kan betyda.

Här en ny intervju med Derek Baron på Tone Glow.

”For this new release they’ve treated us to a series of musical vignettes; uncovered fragments of memories and offering us tiny glimpses into their personal world. Tender, haunting and beguiling – these works burrow deep.

Fourteen Latches of Heaven and Earth is a collection of fragments from the last decade or so of my thinking about harmony and performance. ”J&C” was a collaboration with V Haddad; ”Herr Gott, dich loben wir” was recorded with Dominic Frigo. ”Choral Arrival” is a group learning of the Franciscan Salve Regina, sung at the co-incidence festival in Boston in January 2019. ”Choral Arrival” is named after a phrase by Annika Finne.” – Derek Baron

 

Takuji Naka/Tim Olive Minouragatake

Fantastiska Notice Recordings släpper tre ny skitbra skivor, som alltid. Min favorit är en duoskiva med Naka och Tim Olive, som släppt en skiva som duo förut och ett gäng med flera andra. Den här är i samma stuk som 3.

tapes/electronics, magnetic pickups/electronics. Knastrigt, murkigt och väldigt vackert.

Notice Recordings har även släppt två andra nya skivor, en gnisslig sak och en annan med bland annat Jason Kahn där han experimenterar med röst, som han ofta gör. Väldigt fin den också.

 

KMRU Peel/Opaquer

KMRU aka Joseph Kamaru är en 22-årig yngling från Nairobi. Han har nyligen fått uppmärksamhet för sin kommande skiva på Editions Mego. Här är en intervju på Tone Glow. Skivan är improviserad och inspelad under ett dygn, den låter dock genomarbetad. Han använder sig field recordings och elektronik. Lite innan den här skivan släpps, släppte amerikanska etiketten Dagoretti Records, en skiva som spelades in något år tidigare. Både är mycket bra, kanske att Opaquer är lite mer melodiös och inte lika droneig.

Det ska onekligen bli intressant att följa honom framöver.

 

Eiko Ishibashi Hyakki Yagyō 

Japanska Eiko Ishibashi har en jäkla massa skivor, experimentell  folk på Drag City, fin duoskiva med Darin Gray på Black Truffle och en massa annat. Den senaste soloskivan är också släppt på Black Truffle, som för övrigt släpper ett par fantastiskt fina skivor i månaden. Den här består av två spår på drygt 20 minuter vardera, ett myller av skramlande ljud. Jim O’Rourke och Joe Talia medverkar, det fint som fan.

Black Truffle alltså, Jesus såna släpp. Det bara fortsätter och fortsätter. De kommande månaderna har de släpp med Bellows, Judith Hamann, Tatsuhisa Yamamota och Kassel Jaeger på gång, alla omistliga.

 

Bellows Undercurrent 

Ännu ett släpp på Black Truffle, Bellows är en duo bestående av Nicola Ratti och Guiseppe Ielasi, två legendarer som släppt massor av fantastisk musik. Om ni inte redan prenumererar på Ielasis nyhetsbrev samt skivetikett så råder jag er att genast göra det. Det är minimalistiskt, påminner möjligtvis lite om briljanta Blue Chemise. 

Där är är alldeles alldeles underbart. Sjukt snyggt omslag också.

 

Guiseppe Ielasi Five Wooden Frames

Ny soloskiva av Ielasi på 12K. Här är han tillbaka med gitarren, vilket var hans vanligaste instrument i början av hans karriär. Loopar av akustisk gitarr, påminner lite om skivor som han släppte på Häpna och tidigare skivor på 12K, som Aix som nyligen återutgavs.

 

This Valley Of Old Mountains S/t

Något av en superduo, Taylor Dupree som driver 12K där den även är utgiven, och Federico Durand. Det är skört varmt och gulligt, På ett bra sätt, på rätt sida av det sentimentala.

 

Lionel Marchetti PLANKTOS ​​​/​​​ 2015 – 2020 ~ composition de musique concrète

Lionel Marchetti är född 1967 i Lyon och är ett stort och respekterat namn inom den elektroakustiska experimentella världen. Han har släppt löjligt många skivor med genomgående hög kvalitet. Den senaste skivan är 3,5 timmar lång, ett undervattens epos med field recordings och akustisk och elektroniska instrument. Fantastisk.

 

Nate Scheible Prions And Scrapie

Nate Scheibles typ sjätte skiva, den här är släppt på Unifactor.

De släpper alltid en batch med tre kassetter åt gången, och de två andra av Whisker och Amanda R. Howland. Alla tre är riktigtbra, Howland är en blandning av poesi och ett jäkla oväsen. Men Scheible är nog ändå favoriten här, loopar, drones och ibland några röster. Vet inte hur han gör det men han sticker ut.

 

Ellen Fullman & Theresa Wong Harbors

Ellen Fullman och hennes long string instrument har minst sagt, fått mycket uppmärksamhet på sistone. Här är en relativt nyinspelad skiva tillsammans med cellisten Theresa Wongö. Utgiven på Room40 som precis som Black Truffle och Recital Program bara öser ut fantastisk musik.

 

Ned Milligan & John Atkinson Call Me When You Can

Ned Milligan och John Atkinson har släppt ett gäng fina soloskivor, detta är deras första samarbete. Ned Milligan spelar huvudsakligen klockspel inspelande på hans veranda, som John Atkinson sedan bearbetat. Bland det vackraste i år, rekommenderar även deras  soloskivor.

Släppt på brittiska Facture .

 

John Atkinson + Talya Cooper Plains

John Atkinson släppte även en skiva ihop Talya Cooper på Milligans etikett Florabelle Records. Rekommenderas varmt, så även Atkinsons och Miligans soloskivor som de relativt nyligen släppte.

 

John Atkinson Quattro Terre

 

Ned Miligan Fricatives

 

G.S Sultan Music For A Living Water 

Nytt av G.S Sultan, datoriserad underwattensambient med visst släktskap med Visible Cloaks. Kanske hans mest lättillgängliga, fin som fan. Släppt på Orange Milk Records  

 

Wave Temples Tales From The Cymatic Abyss

Not Not Fun är igång igen, ja favoriten Wave Tempels släpptes redan förra batchen och det är som alltid fint som fan. Två spår på 26 minuter vardera. Ljuvlig undervattens ambient som alltid.

 

X.Y.R Pilgrimage

Nytt från Ryssland, också på Not Not Fun, en gammal favorit som lugnat ner sig lite med utgivniningstakten på sistone. Här två nya spår på drygt 20 minuter vardera, kanske hans bästa hitintills. Fler fina släpp släpp i den här batchen av V. Kristoff som är en av de som har etiketten Jungle Gym Records. 

Här med fin drömsk ambient inspelat på en iPhone. Även en annan ryss, Coral Club med sin skiva Nowhere Island rekommenderas varmt.

Vintertips 2019

Mer skivor som jag tänkt att tipsa om ett tag, och minst lika många till snart. Nåväl vi fortsätter mot undergången verkar det som. Lika bra lyssna på lite musik och non-music.

 

Panos Charalambous An Eagle was Standing…

Panas Charalambous är född 1956 i Arkania Grekland. Han är rektor på Athens School of Fine Arts. 2017 släppte han skivan Fullness of Harmony på Rekem Records, som bland annat drivs av Kostis Kolymis, som själv gör utmärkt musik.

En Eagle… var en relativt kort skiva med sex spår på 22 minuter. Den nya består av 14 spår på 78 minuter. Båda skivorna är kollage-artade med musik från gamla grekiska folkskivor. Det påminner bland annat om Tasos Stamous musik, som han bland annat samplat (Stamou och Mike Coopers Taximi). Musiken kommer ursprungligen från installationer och performance-verk. Charalambous deltog bland annat i den 58:e Venedigbiennalen. Det vore onekligen intressant att få uppleva något av det live någon gång, även om det innebär att jag måste lämna soffan. Rekommenderas varmt, skivan alltså, inte att lämna soffan.

 

Tasos Stamou D.A.D

Mer grekiskt, från alltid ljuvliga Discrepant.

Tasos Stamou som jag precis nämnde och har skrivit om förut, släppte nyss en ny skiva. Den senaste är tillägnad hans far. Han blandar traditionell musik, med radioinspelningar och elektronik. Ett utmärkt komplement till Panos ovanstående skivor.

 

Shots Private Hate

Non music kallas bland annat de ljud eller musik som Graham Lambkin brukar göra och  släppa på sin numera nedlagda etikett Kye.Kolla igenom den katalogen och du kommer att hitta mycket godis. En relativt ny upptäckt är duon Shots som förra året släppte en fin skiva på Regional Bears och som nu släppt ny skiva på Careful Catalogue.

Det är mest ett myller av en massa vardagsljud, bilar, vatten, fotsteg, tystnad och ljud som inte går att identifiera. Alldeles underbart. Här finns ett par snippets att lyssna på, och här är en intervju på Joshua Minsoo Kim (Tone Glow) nystartade veckobrev med en massa bra grejer. Kim skrev även en liten artikel om non-music i senaste numret av The Wire.

En annan favorit inom detta är Derek Baron, som Kim även recenserade tre skivor av, också i senaste The Wire. Han driver bland annat Reading Group. Typ allt där rekommenderas så även allt Baron är inblandad i. Jag kan inte riktigt förklara men det är fantastiskt.

 

 

Sholto Dobie & Mark Harwood  The Blue Horse

Mark Harwood som driver Penultimate Press, som ju bland annat har släppt flera skivor med Graham Lambkin och själv gör bra musik under namnet Astor. Harwood återutger även en massa fantastisk musik av den gamla fluxussnubben Henning Christiansen, vars musik är bland det bästa som finns. Och kolla förresten upp Gabi Losoncy också. Ok glömmer bort skivan jag ska skriva om, det är ett samarbete mellan Sholto Dobie, som jag inte känner till sedan tidigare och som sagt Mark Harwood.

Tanken var tydligen att göra en akustisk skiva i egen elektronisk tid eller något. Det är en massa skrammel, en Judith Hamann gästar på cello. Ljuvlig skiva.

 

Sean McCann Puck

Ny skiva av Recital Programs Sean McCann, vars skivor bara blir bättre och bättre. Mer och mer fluxus, nutida, spoken word och jag vet inte vad. Fantastisk.

”Puck is here. Music for Public Ensemble, my previous album, was released three years ago. And three years before that was Private Ensemble.”

Sean beskriver själv skivan bäst här.

 

Daniel Schmidt Abies Firma

McCann återutgav för ett par år sedan Daniel Schmidts debutskiva, nu ger han ut hans andra som jag inte tror varit släppt tidigare. Det är musik inspelad mellan 1976-1991. Gamelan på egen-byggda instrument. Bland den vackraste musik som finns, typ.

 

 

Kepla Within The Gaze, A Shadhavar

Britten Kepla släpper skiva på Alien Jams. Två spår på dryga 20 minuter var. Alla ljud är är tagna från ljudbibliotek från nätet. Det är mörkt och murkigt, om än inte lika nattsvart som vår sjuka samtid. Shadhavar är en mytologisk figur:

”whose horn of hollow branches sounded sweetness or discord depending on the direction of the wind.” 

Bra att lyssna till medan världen blir allt mer mörk och hopplös.

Inoyama Land Commissions 1977-2000

Ännu mer ambient från Japan, åh vad jobbigt! Nej jag är mycket tacksam för dessa återutgivningar, i det här fallet är det inte ens en regelrätt återutgivning. Inoyama Land är en duo bestående av Makoto Inoue och Yasushi Yamashita. Deras debutskiva Danzindan-Pojidon som släpptes 1983, har funnits att ladda ner i ett par år men återutgavs förra året i lite annorlunda skepnad.

Det här är en samling med bland annat tidigare outgiven musik till en installation. Utmärkt för den som vill fördjupa sig efter Kankyo Ongaku

Släppt på Spencer Dorans och Maxwell August Croys Empire of Signs

 

Masahiro Sugaya Horizon, Volume 1

Ännu en skiva från Empire of  Signs. 

Jag har sedan tidigare hört Sugayas Music of Alejo och The Long Living Things (Zoo of the Sea). Det här består av musik som han gjorde tidigt, till en teatergrupp. Han var också vän med Yoshio Ojima (vars skivor Une Collection Des Chainons I: Music For Spiral snart återutges, de är fantastiska). Och det var Ojima som introducerade honom för att göra musik med datorar, syntar och samplers. Musiken på den här skivan är helt skapad på digitala instrument låter ganska akustisk ibland. Riktigt vackert.

 

Fumio Miyashita Wave Sounds Of The Universe

Jag har tidigare skrivit om Fumio Miyashitas fantastiska Live on the Boffomundo Show som Drag City återutgav för något år sedan. Nu har Personal Affair påbörjat en serie återutgivningar av hans healingskivor. Här kan man läsa om hans musikaliska resa. Låter lite som en japansk kusin till Roedelius, och förstås alldeles ljuvligt.

 

Satoshi Ashikawa Still Way (Wave Notation 2)

Yes ännu en Ongaku-artist. Även den här skivan har funnits att ladda ner på ett par bloggar men återutges nu med extraspår och bättre ljud. Precis om Music For Nine Postcards av en serien Wave Nations. 

Piano, stråkar, syntar. Väldigt japanskt och vackert. Släppt av WRWTFW.

 

Yutaka Hirose Nova + 4

Och så en Ongaku-bekanting, även den här har funnits att ladda ner på bloggar. Men nu bättre ljud och extraspår. Mycket field recordings av djur och natur, syntar och flöjter. Gavs ut med en version utan field recordings också, den får man med om man köper kassetten har jag för mig. Även detta är omistligt i den eviga kampen mot nyliberalismens hetsiga natur. Läs poesi och lyssna på ambient.

Släppt av WRWTFW.

 

Gareth Quinn Redmond Laistigh Den Ghleo

Jaha nu dyker en irländare upp bland alla japaner. Den här skivan är dock direkt inspirerad av Still Way och släpps i samband med just den skivan, med liner notes av självaste Midori Tadaka. Inte dum alls.

Också släppt på WRWTFW

 

Joaquín Gutiérrez Hadid sûr

Jag skrev tidigare om Hadis förra skiva som även den släpptes på Line. Och det är även denna gång en platsspecifik ljudinstallation som omarbetats till en skiva. Hadis har utgått från en dikt av Borges, och sedan följer en inte så lite komplex och teoretisk bakgrund till verkets uppkomst. Just detta skrev Simon Reynolds nyligen om här på the internet, om att många inom den så kallade elektroniska musiken hänger upp sina skivor och musik på invecklade teorier och bakomliggande förklaringar till dess uppkomst. Och att detta kan vara tröttsamt, typ.

Personligen har jag ingenting emot detta, men tycker väl oftast att musiken är det viktiga. Om än inte alltid. Joaquin Gutiérrez Hadids musik är alltid värd att kolla upp.

 

Masaya Kato Wavefront Aberrations

Det här är andra skivan av Masata Kato som jag har hört. Den förra skivan Contact skrev om jag här, den var något mer lättlyssnad. Han använder sig enbart av en Fender Rhodes även här gången, men det är betydligt mer abstrakt, märkligt och ljuvligt. Deep listening och all den jazzen typ.

 

Hosoo Mist

Ännu en skiva på Line! Hosoo är en duo från Korea, bestående av Hohyun Baek och Woongsoo Byun.

”Mist (유백색 안개) is composed of excerpts from improvised sessions by Hosoo, recorded in 2018-2019. Small percussions, a bamboo flute, a portable recorder, a radio, and guitars were played, sampled and processed over and over during improvisation.

As a result, many layers and details were unintentionally added, which often made ambiguous soundscapes clearly ambiguous, like dense fog being visible in itself. The title and concept of the album were loosely inspired by a novel that reflects highly similar imaginary places.

Influenced by different eras of music from such diverse artists as: Korean court music, Terry Riley, Brian Eno, David Toop, Carl Stone, Throbbing Gristle, Haruomi Hosono, Laurie Spiegel, and Bill Laswell.

Hosoo (호수, means ‘lake’ and ‘room number’ in Korean) is the project started by two sound artists in Seoul, South Korea. They have been searching and waiting for sounds having sense of place, soundscapes to stay in, from different perspectives.”

Musiken skulle kunna vara hur kass som helst och jag hade ändå älskat den, efter det jag läst här ovan. Så är inte fallet, förväntningarna infrias. Underbar skiva.

 

Kajsa Lindgren Everyone is Here

Kajsa Lindgren är en svensk kompositör och ljudkonstnär. Jag upptäckte henne när hon släppte sin skiva Womb. Nu kommer uppföljaren på Warm Winters Ltd, vars två tidigare släpp definitivt också är värda att kolla upp. Även Undercurrents på Longform Editions är fin. Nya skivan består av 20 kortare spår och hon har utgått från gammalt inspelat material, bland annat från kassetter från hennes barndom, som hon hittat i sina föräldrars källare. På låten Trio for cello, piano and violin låter det lite som Caretaker. Ljudet av fågelkvitter, röster och mer stråkar. En av årets finaste skivor.

 

Donoval & Fiala Interstat

Interstat, utgiven på Canigou och är ett samarbete mellan Fiala som jag inte har någon koll på sedan tidigare, och Adam Donoval som vanligtvis skriver om musik på Bandcamp och Tiny Mix Tapes. Han driver även Warm Winters ltd, som jag skrev om här ovan.

Interstat består av field recordings, gitarr och gnissel. Inte riktigt så behaglig som mycket av den field recordingbaserade musik jag vanligtvis lyssnar på. Men det var precis vad jag behövde nu. Rekommenderas varmt

 

H. Takahashi Sonne und Wasser

Ny skiva av en av mina absoluta favoritmusiker, och den tredje på Where To Now. Fyra låtar på 34 minuter, hans lugnaste hitintills. Omistligt som vanligt.

“I wanted to express the plant that was slow, quiet, powerful, and full of vitality. In an attempt to express the world of one plant, the four songs that make up this album are all based on the first one, ‘Nymphaea’… The melody, chord and tone throughout become familiar, and each change of scene is expressed by subtly changing the arrangement and development of sounds. This is intended for when you want to feel like a plant, or as an indoor soundtrack – I want the music to be played so that it decorates the plants within a room.”

 

Ulla Straus/Oceanic Plafond 4

Ulla Strauss har tidigare släppt två mycket bra skivor tillsammans med Pontiac, samt ett par soloskivor. Hennes skiva Big Room på Quiet Time från tidigare i år är fantastisk. Nu släpper hon en split på Bakk. Del fyra i deras Plafond-serie med lite lugnare musik än deras andra släpp. Två spår av Strauss här, det första är 12 minuter långt och låter som en saxofon och typ skvalpande vatten. Men det är tydligen en gitarr. Andra spåret är sex minuter och låter som en cello, något från Arthur Russells World of Echo. Fint.

Oceanic känner jag inte till sen tidigare. Han bidrar med en 19 minuter lång elektronisk Steve Reich-aktig sak, inte dum alls.

 

Carlo Giustini Custodi

Giustini har blivit något av en favorit när det handlar om field recordings. Han är väl snart uppe i drygt tio skivor, den här är släppt på Lontano Series, deras andra utgivning med honom. Och har hunnit ge ut ännu en efter Custodi men det får bli en annan gång.

Det är som ofta field recordings från vardagliga ljud som kökslammer och ljud från gator och natur. Inspelat på walkmans och field recorders. Ibland dyker musik upp, det kan vara från andra skivor eller han själv. Jag vet inte men fint är det som alltid.

 

Oca Aging

Oca är en duo bestående av Yo van Lenz och Florian T M Zeisig. De har tidigare släppt en skiva på Contsellation Tatsu. Den nya är utgiven på Metron Records, deras fjärde släpp, alla omistliga. Ett måste för den som gillar Visible Cloaks, japansk ambient och Orange Milk Records.

 

Florian T M Zeisig ZZZZZzzzzzz

Florian har även nyligen givit ut en soloskiva på Anómia.

”ZZZZZzzzzzz aims to translate spoken word and percussion-based ASMR recordings and performative videos into music. Using these binaural raw audio materials the project utilizes algorithmic synthesis, filtering, and vocoders to transform the material into immersive harmonic structures.”

Även den här är riktigt fin.