Mer motståndsmusik mot uppmärksamhetens gerilla.
Wilson Tanner II
En ny skiva av Andras Fox och Eleventeen Eston, första skivan (släppt på Growing Bin ) var ju riktigt fin, så är även denna (släppt på Efficient Space). Nya skivan är inspelad på en båt, spelar roll eller inte, men ändå fint. Det gnälls lite på twitter bland såna som inte gillar skitnödiga saker, vilket resulterar i att de då själva låter skitnödiga. Nåväl förra skivan lät lite som om Woo släppt en skiva på Melody As Truth och ja nya kanske är mer åt Edições CN-hållet. Jag vet i fan, jag gillar den i alla fall.
Young Marco Bahasa
Fjärde släppet på Island of the Gods och även om jag gillar alla, så är det här nog min favorit, deras varmaste och softaste släpp. Young Marco har bara släppt en fullängdare under eget namn förut, Biology från 2014, samt två skivor med Gaussian Curve, bandet han har med Jonny Nash och Gigi Masin. Han har dock gett ut ett gäng dansanta tolvor också men här har han tack och lov fortsatt på det lugnare spåret. Field recordings från Indonesien och en massa gamelan, gongs, bamboo, syntar och trummaskin. Första låten Kalapa Garden är helt fantastisk, och ja hela skivan är fin som fan.
Ross Alexander Memorias Vol.2: High Atlas to the Sahara Desert
Ross Alexander förra skiva Memorias Vol.1 Bugandan Sacred Places var en av mina favoritskivor från 2017, den släpptes på Discrepants underetikett Sucata Tapes. Nu följer han upp den på själva huvudetiketten. Den här skivan baseras på field recordings från en resa genom Atlasbergen och Saharas. Den är också inspelad med musiker från regionen, precis som senast. Och har sedan utgått från det föra att fortsätta med skivan hemma. I pressreleasen står det att första skivan hade tydliga vinkningar till new age medan den här mer är åt det ambient i åttitoalets Industry.
Och det är tveklöst betydligt mörkare än förra skivan, något kallare. Om den förra utspelade sig på en solig dag, så är den här definitivt en nattskiva. I vilket fall som helst är det en jävligt bra skiva. Rekommenderas varmt.
Gonzo Ruído(s)
Gonçalo F. Cardoso som bland annat driver Discrepant och Sucata Tapes begraver nu sitt alias Gonzo med en sista skiva, en hommage till ett Portugal som inte existerar. Ett myller av röster, radiofrekvenser, natur och stad. Konstigt roligt och vackert.
Kayo Makino & Tori Kudo Ein Traum Für Dich
Oren Ambarchis Black Truffle Records är nu uppe i femtio utgivningar. Det spelar ingen roll om det handlar om återutgivningar av obskyra grejer som David Rosenbooms Brainwave Music, Ruedi Häusermanns Galerie Randolph, Max Eastley / Steve Beresford / Paul Burwell / David Toop Whirled Music, Paul DeMarinis Songs Whitout Throats, den fantastiska Il Museo Selvatico av Massimo Toniutti med en extra tidigare ej utgiven skiva.
Eller om det handlar om ny (och gammal) musik av Alvin Lucier, Annea Lockwood, Oren Ambarchi själv, i olika konstellationer. Den röda tråden är att den är svår att genrebestämma, ambient, jazz, elektroniskt, elektroakustiskt osv. Det är alltid bra och intressant.
En av de senaste släppen är av en av mina husgudar Tori Kudo från Maher Shalal Hash Baz, bland annat. Och Kayo Makino som jag inte hade någon direkt koll på innan. Musiken är gjord för att spelas mellan liveakterna på skivsläppet av Eiko Ishibashis mycket fina skiva The Dreams My Bones Dream. Som sedan omarbetats till två på spår på 20 och 25 minuter vardera. Skivan börjar med ljudet av syrsor och Tori som klinkar på Saties Pieces froides – Danses de travers No.1, andra spåret är betydligt stökigare men likväl ljuvligt.
Oren Ambarchi Simian Angel
Jag har ju redan nämt Oren Ambarchi och hans Black Truffle Records, han har släppt egna skivor sedan slutet av av nittiotalet och jag upptäckte honom på allvar med Grapes From the Estate som släpptes på Touch 2004. Hans musik har sedan dess utvecklats konstant. Han spelar i en mängd konstellationer (kolla discogs). Han huvudinstrument är gitarr och trummor, ofta med en massa elektronik också. In en intervju i The Wire nyligen berättar Ambarchi att han ofta gör musik när han är på resande fot, vilket han nästan alltid är. När han lyssnar på musik fastnar han ibland för ett par sekunder i en låt och vill sen återskapa de sekunderna men på en hel låt eller skiva. Detta är bland annat grunden i hans musikskapande.
En hel låt i Ambarchis värld är normalt sett ca 20 minuter lång. På senaste skivan är det han på gitarr och brasilianske musikern Cyro Baptista på slagverk och röst. Skivan består av två spår på sexton respektive 20 minuter. Ganska lugnt och harmoniskt hela vägen, lika vackert som omslaget till skivan. Skivan är släppt på Editions Mego.
Pierre Bastien Tinkle Twang ‘n Tootle
Fransmannen Pierre Bastien har släppt skivor sedan åttiotalet, han är framför allt känd för att han bygger instrument själv som sedan blir små självspelande orkestrar. Musiken är rytmisk men det ändå nästan alltid ganska stillsamt, inte sällan dyker ett Hasselldoftande blås upp. Senaste skivan är släppt på Marionette och den passar perfekt ihop med de andra släppen. De har verkligen lyckats samla ett gäng skivor av olika artister med en tydlig röd tråd av egensinnig långsam rytmisk ambient-dub. Misstänker att de får små anvisningar inför inspelningarna av skivorna men jag vet inte, bra som alltid.
Shira Legmann / Michael Pisaro Barricades
Nytt från Elsewhere, oantastligt in i minsta detalj som vanligt. Tre skivor alla med piano som gemensam grund. Elsewheres grundare och konstnärliga hjärna Yuko Zama ligger bakom omslagsdesignen, på en av skivorna har självaste David Sylvian designat omslaget. Barricades är ett 64 minuter långt stycke för piano och elektronik, framfört av den israeliske pianisten Shire Legmann, Pisaro står för elektroniken. Stycket är uppdelat på 13 studies och två interludes. Man lägger nästan inte märke till elektroniken till en början utan pianot är det mest framträdande. Riktigt fint och tack och lov långt ifrån det som ibland kallas neo… ja ni vet.
Reinier van Houdt / Bruno Duplant Lettres et Replis
Nästa skiva är skriven av fransmannen Bruno Duplant, en relativt ny bekantskap. Han har släppt ganska mycket musik, ofta field recordings av insekter och en massa skumma manipulerade instrument, nästan alltid väl värt att lyssna. Här har han alltså skrivit sex stycken där den holländske musikern Reiner von Houdt sedan tolkat det till musik. Houdt har för övrigt tidigare gjort ett par utmärkta skivor med Michel Pisaro. Piano och field recordings av Houdt. Nåväl drömsk och vacker skiva är det.
”This album contains six pieces written by French composer/artist Bruno Duplant, all composed and realized by Dutch pianist/composer Reinier van Houdt. Duplant’s scores ‘Lettres (pour Reinier van Houdt)’ (2017) are three letter-form scores personally addressed to van Houdt containing letter sequences distributed across the page. ‘Trois replis d’incertitude’ (2018) are also three letter-form scores but with the notion of ‘repli’ (meaning ‘fold’ in a Deleuzian postmodern baroque sense as well as ‘withdrawal’ of incertitude and reactionaries toward the neglect of ecology, humanism, and culture). Duplant’s scores also reflect Mallarmé’s notion of textual space and chance, leaving a large room for the interpreter/performer.
Van Houdt’s realization of these scores are like his ‘reading’ and ‘replying to’ Duplant’s scores, with composing three ‘Lettre’ pieces with multi-layered recordings of his piano sounds, and three ‘Repli’ pieces with his piano recordings and his field recordings. Van Houdt’s delicately nuanced piano sound, translucent overtones and rich resonances increase nostalgic colors and melancholic shadows as the record develops.
“I composed my realizations around the fundamentals of reading and writing. The Lettres are connected to melody spelled out and read in all directions propulsed by memory and gaze. The Replis are connected to the harmonies from a place as they permeate and unravel through the metaphorical holes made by writing, linearly arranged again with recordings of a walk along the river that traverses this place. Letters cannot be erased, they affirm the materiality of language. Words (like music) are not envelopes containing clear messages, nor are they loaded guns as Sartre would have it. The possibility of meaning is rooted in the dark side of language where destruction and meaninglessness precede all possible worlds.” (Reinier van Houdt).”
Melaine Dalibert Cheminant
Tredje skivan är från franska Melaine Dalibert, hennes tredje soloskiva och hennes andra för Elsewhere. Fem stycken, ett tillägnat David Sylvian, ett Reinier von Houdt, ett Yuko Zama och ett till Peter Garland vars skiva från förra året Moon Viewing Music var en av mina favoritskivor.
Ami Dang Parted Plains
Leaving Records har för vana att skämma bort en med bra musik, oavsett vad det är. Senaste skivan är av Ami Dang som är född och uppvuxen i Baltimore, hon är av indiskt ursprung och använder sig bland annat av sitar när hon gör musik. Därför klassas hennes musik ibland som folkmusik vilket inte är helt korrekt. Hon blandar ambient, new age, bollywood, ragas och allt möjligt och gör något eget av det. Mycket fin.
Mårble Criminal Russia
Ryssarna fortsätter att göra fantastisk musik. Ännu en skiva från Mårble, som nämnt förut. Senaste skivan är släppt på ryska Klammklang. Som vanligt handlar det om en härlig blandning av ambient, jazz, fourth world, exotica och lite dans, om än lite mindre av det sistnämnda på den här skivan. Omistligt som vanligt. Trots namnet på skivan så bedyrar Anton Glebov att det inte är en politisk skiva.
Vlad Dobrovolski Non-deterministic Polynomial Poems
Dessa ryssar alltså, så mycket bra musik. Även denna gång på Klammklang. Dobrovolski har ett par olika projekt, bland annat duon S A D med Vasily Stepanov, som jag skrev om nyligen. Det här är typ andras andra soloskiva under eget namn, kolla gärna in hans förra skiva också. Dobrovolski har länge jobbat med japanska musiker och konstnärer, vilket märks. Här har han utgått från matematik och poesi, och skapat något ganska unikt får man väl säga.
Definitivt en av mina favoritskivor i år. Pianoklink, Visible Cloaks på sömnpiller, Lieven Martens, Discrepant, Alex Ross, Gonzo, Young Marcos Bahasa, kommande Scott Gaileys Polysensuality, Andrew Peklers Sounds From Phantom Islands som äntligen snart släpps som skiva, undervattensambient, poesi på olika språk och bara allmänt väldigt fint. En underbar värld att vistas i
G.S Sultan Jeremy
G.S Sultans förra skiva bestod av två 30 minuters spår. Nya albmet som är släppt på polska Mondoj och består åtta kortare spår. Det låter ibland som om Visible Cloaks och Animal Collective gjort en skiva ihop. Sorry för att jag alltid blandar in Visible Cloaks, förr vad det Animal Collective, nu bägge. Nåväl nåväl, fin skiva är det.
Geoffrey Hendricks Stones : Dreams
Hendricks är en gammal fluxus-konstnär, som framför allt höll på med målningar. 40 år efter att Charlie Morrow (som ju Recital nyligen släppte en skiva med) började tjata på Hendricks om att spela in en skiva som skulle släppas på New Wilderness Audiographics.
Det blev till slut äntligen av. Tyvärr dog dock Hendrick förra året. Musiken påminner om Henning Christiansen och andra fluxusmusiker (kolla för guds skulle upp återutgivningarna på Penultimate Press. Första spåret är 15 minuter långa Rock Music som består av ljudet av stenar i en låda som kastas genom ett rum, stenar som slås mot varandra och mot trä, klockor (som han sitter med på omslaget). Det här var något han använde som terapi tydligen. Det är underbart vackert, så är även det andra spåret Music for Sky Slate Wall (performed by Philip Corner) som är 22 minuter långt.
Det är från en kassettinspelning som hittades efter Hendricks död, där Corner uppträdde på en Emily Harvey Foundation-utställning, som ett svar på Hendricks installation. Corner använder prångs, cymbaler, sin röst och en sko. Det är förstås ljuvligt.
Rip Hayman Dreams of India & China
Ännu en skiva från Recital:
“Captain Rip Hayman is a traveller: on the seas, across the lands, and in the realm of music. He has been around the world 51 times to date. Like the proverbial cat, Rip has lived many lives and beaten death more than most. Rip’s playlist here is a mix of his compositions and music gathered in his travels. The sounds of the world are all music to the Captain’s ears.”
-Charlie Morrow, December 2018
En retrospektiv över inspelningar mellan 1975-1986 fördelat på två 20 minuter långa spår. Musikaliskt är det väl något av en släkting till Hendricks här ovan. Här är det dock även field recordings av fåglar, vatten, fotsteg, blås, orgel och en massa annat. Även Hayman var inblandad i New Wilderness Foundation, och han är tydligen ägare till den äldsta baren i New York. Nåväl det är en fantastiskt fin skiva.
Nour Mobarak Father Fugue
Ännu en Recital-skiva. Father Fugue är Nour Mobaraks första fullängdsskiva. Hon är verksam i Los Angeles och det tog henne åtta år att färdigställa den här skivan. Som många andra som Recital släpper skivor med, är hon en mångkonstnär. Hon arbetar med ljud, sång och skulptur. Skivan består av samtal som hon haft med sin far som är flerspråkig och har ett minne som enbart varar i 30 sekunder. Han bor i bergen i Libanon och när de träffas samtalar de på franska, arabiska, italienska och engelska.
En vacker och förvirrande skiva.
Jason Calhoun Practice
Jason Calhoun har släppt en gäng skivor under namnet naps.
Han är en av de där ambientmusikerna som sticker ut, utan att jag riktigt kan förklara det. Det är en speciell känslighet i musiken. Nu släpper han för första gången en skiva under eget namn på etiketten Lily Tapes and Discs där han även släppte sin förra skiva. Musiken låter ganska likt hans förra, möjligen att det händer lite mer här. Det är drones, kluckande ljud som om någon ror i en eka och knaster. Fint som alltid.
Ben Babbitt Paris Window Original Score
Det är alltid en glädje när Not Not Fun släpper nytt. Senaste släppet är ett soundtrack till fimskaparen Amanda Kramers första långfilm Paris Window. Jag har inte sett filmen men musiken som är skapad av Ben Babbitt har jag dock lyssnat på. Jag hade ingen koll på Babbitt sedan tidigare men han har tydligen gjort spelmusik och jobbat ihop med Weyes Blood, Angel Olsen och Eartheater. Musiken här låter Not Not Fun, James Ferraro och Orange Milk Records. Stråkar, syntar, dialog, ambient och trummaskiner.
Modern och väldigt fint.
Dreamers Cloth Vitrospection: 2008-2009
Ännu en skiva på Not Not Fun.
Det här är en samling med dansken Jonas Frederiksen med musik som han gjorde mellan 2008-2009 under namnet Dreames Cloth, ofta släppt på sin egna etikett Relax With Nature. Jag måse ha bott under en sten eller något men jag har helt missat det här. Dolphins Into the Future, Skaters, James Ferraro, Spencer Clark, Fluorescent Heights, typ. Om än en egen take på det hela, riktigt fint.
Channelers For Being
Och ännu ett släpp på Not Not Fun. Channelers består av Sean Conrad som bland annat driver etiketten Inner Islands och gör även musik under namnet Ashan. Under namnet Channelers har han släppt en gäng fina ambientskivor och detta kan hon vara hans finaste hitintills.
Ashan Transfigurations
Jaha Sean Conrad igen denna gången som Ashan, på hans egna etikett Inner Islands. Det här är uppföljaren till förra skivan Far Drift Afield som hade lite new age-vibbar, vilket nog stämmer in på det här också.
Inner Travels Nature Spirit
Inner Travels släpper ännu en skiva på Inner Islands samtidigt som Ashans nya. Field recordings och elektronik som alltid, mer fokus på field recordings den här gången. Perfekt new age, ambient att flyta bort med. Bort från hektisk uppmärksamhetshets.
Discreet Music 